Precis vad jag har.. ena stunden kan jag känna mig hur lycklig som helst, andra stunden är jag superdeppig och vill bara ha massa kramar och närhet, ena stunden är jag onödigt svartsjuk och andra stunden bryr jag mig inte överhuvudtaget, ena stunden känner jag mig supersocial och överenergisk och andra stunden vill jag bara ligga i min ensamhet och gråta ut en massa känslor.
Det är fantastiskt vad en bebis i magen kan göra med kroppen. Förstår om många män blir less på sina tjejer under graviditeten. För min del så verkar min man inte så jätteglad över mitt humör faktiskt. Jag har dock inte känt mig arg ännu! Smått irriterad men inte mer... (fast det blir man väl i vanliga fall också? :)
Sen kan man bara hoppas att min man håller om mig, uppskattar mig och älskar mig ändå trots mitt konstiga beteende?

Jag är beroende av närhet.. Kramas, pussas och bara gosa är som en drog för mig nu men jag kan inte hänga på micke som en apa. Han blir som less.. :/
Fler som känt såhär som jag under graviditeten? eller är jag bara knäpp?

Nåväl idag efter jobbet så får vi till svärföräldrarna i Toulla och åt sviiingod mat, umgicks lite och bara var.
När vi kommit hem så tränade jag lite lydnad med Pluto vilket gick jättebra. Inser att jag måste aktivera honom mer än vad jag gör. Mest Micke som busar med honom och allt sånt men min ork finns inte.. Känner mig som världens sämsta matte som är helt slut hela dagarna och inte ger honom det han behöver. Nå det blir skärpning nu!! Han är ju mammas bebis och förtjänar massor med kärlek och bus :)

Nu ska jag snart hoppa i duschen och sen tycka synd om mig själv en stund.. det är ganska skönt ibland.
Over and Out /N